Det är så sorgligt.

Både jag och sambon är varandras "näst bästa val", man har liksom nöjt sig med någon. Jag är inte hans livs kärlek och han är inte min. Är det inte oerhört sorgligt så säg.. Läste en insändare i Amelia, det var en kvinna som "var klar med män". Hon ville inte nöja sig med något mindre än att hennes man skulle gå genom eld för henne. Lite så känner nog jag också. Min sambo skulle inte gå genom eld för mig, möjligen skulle han försöka släcka elden men aldrig gå igenom den. Önskar mig en man som jag känner älskar mig, han behöver inte hålla på att säga det, skulle nog bara kännas fånigt. Men att liksom veta att jag vore hans allt, vilken upplyftande känsla! En man att ha roligt med, sitta i sängen och titta på film, ha långa samtal om allt och ingenting. En man som VILL göra saker med mig, vill vara med mig. Han jag bor med nu vill helst inte umgås med mig alls, han är hellre med sin bäste kompis och spelar eller sin andra bästis alkoholen..

Det återstår att se hur länge vid klarar det här, problemet är ju bostad..hade det funnits gott om hyresrätter eller bostadsrätter under miljonen hade vi varit separerade för länge sen, det är iallall något jag är säker på.